Vikten av att samarbeta

I helgen har en polare hjälpt mig klyva ved. När vi stod där och klöv i tysthet ringde en granne och bad om hjälp. Tillsammans tog vi in en brygga som hade brutits sönder vid islossningen. Två timmar senare stod vi och klöv ved igen. Det är inte så konstigt att jag började tänka på samarbete, för utan hjälp hade vedklyvningen varit tråkig, gått långsamt och bryggan hade fortfarande guppat i Mälarens vårkalla vatten.

Människan är världens mest samarbetande djur. Nu står vår förmåga till samarbete inför sin största test någonsin när vi måste förvalta den gemensamma resursen jorden. Det kanske verkar futtigt att jämföra mina oklyvna vedhögar med världens ödesfrågor, men lösningen på båda problemen är samarbete. Kommer vi att lyckas?

Alla människor är inte lika. Vi har genetiska skillnader mellan oss, till och med mellan syskon. Vi föds med olika förutsättningar också när det gäller samarbete. Det finns människor som alltid är givmilda medan andra ser till sin egen vinning. Samtidigt går det att förändra människors vilja till samarbete, det är inget som är gjutet i sten.

Vi lever i en tid där samhället på många sätt har utgått från att vi alla är rationella egoister. I boken Samarbete skriver Patrik Lindenfors om hur forskningen tyder på något annat, att människan tvärt om är bra på att samarbeta. Men andra sidan av myntet är att det också går att skapa rationella egoister. Hur vi människor samarbetar bestäms också av det kulturella sammanhang vi ingår i, just sådant som politiker kan påverka. Ett experiment på ett daghem i Israel råkade av en händelse visa just det.

På daghemmet infördes böter om föräldrar hämtade sina barn för sent. Forskarna ville testa om det kunde motivera föräldrarna till att komma i tid, men effekten blev den motsatta. Föräldrarna hade inget problem med att betala för att få komma senare när de skulle hämta barnen. Då togs förseningsavgiften bort, men föräldrarnas beteende ändrades inte. Grunden för den överenskommelse som samarbetet mellan föräldrarna och daghemmet innebar hade förändrats. Det kulturella kontraktet hade förändrats och de rationella egoisterna tog ett kliv framåt.

Under människans evolution har både samarbete och konkurrens varit viktiga drivkrafter. Det har lämnat spår i våra gener på ett sätt som gör att den biologiska förutsättningen till samarbete också rymmer en rädsla för det främmande. Hormonet oxytocin ökar vår vilja att samarbeta med dem som vi uppfattar ingår i vår sociala grupp, samtidigt som hormonet ökar vår misstänksamhet mot dem vi anser är utanför gruppen. Det är grundförutsättningarna, vår spelplan här på planeten, men det är upp till oss att göra något med det. Vill vi ha en politik som gynnar rationella egoister eller samarbetande människor? Frågan om du är ”med oss eller mot oss” är mänsklighetens ödesfråga. För om vi ska komma tillrätta med de ödesfrågor som mänskligheten står inför måste vi samarbeta – där ”vi” är hela mänskligheten. Forskning som Elinor Ostrom har gjort, 2009 års nobelpristagare i ekonomi, visar att det går att förvalta en gemensam resurs om några viktiga principer följs. Där ingår straff och kontroll, men också eget ansvar och lokal gemenskap. För även om man kan önska att det vore annorlunda så kräver ett hållbart samarbete tydliga regler. Kommer vi att lyckas med att förvalta den största gemensamma resurs som mänskligheten har, planeten jorden?

Mina vedhögar är som tur är inte en del av mänsklighetens ödesfrågor. Både skalbaggar och hackspettar mår bra av att jag inte klyver upp all ved. För deras skull tänker jag snart parkera klyvyxan i garderoben, men det var väldigt roligt att få hjälp med klyvandet. Det är helt enkelt roligare att göra saker tillsammans.

Texten är ursprungligen publicerad som krönika i Fria Tidningen

Lägg till ny kommentar