Vi sitter i skiten

Allmänheten är belastad av alla larmrapporter, sägs det. Men verkligheten är skoningslös och nu när vi sitter i skiten, ja då är det svårt att vara positiv. För ingen talar om det riktigt stora problemet – att så många arter försvinner från världen.

Att ha många arter, biologisk mångfald, är en försäkring mot framtida katastrofer. Vi lever i en tid av massutdöende och det är, tyvärr, den största krisen av dem alla. Låt mig förklara varför.

Många arter är direkt nödvändiga för oss människor. Om någon gått igenom en kraftig antibiotikakur kan den personen bli av med nästan alla bakterierna i tarmen. Vi bär på en urskog i vårt inre, runt 1 000 olika sorters bakterier samspelar och håller varandra i schack. När vår inre urskog huggs ner av antibiotika så blir den sårbar. Då kan bakterier som Clostridium difficile växa okontrollerat i tarmen och ge patienten kraftiga diarréer. I Sverige har vi ungefär 4 500 fall per år. Det finns en behandlingsmetod som löser problemet, men som anses ofin och därför är kontroversiell – man kan spruta in avföring från en frisk person i den sjuka personens tarm. Vips så har den inre urskogen återställts efter några dagar.

Ingen spruta med avföring är stor nog för att vi ska få garfågeln tillbaka. De sista garfåglarna klamrade sig fast på ön Eldey utanför Island när Jón Brandsson, Sigurdr Islefsson och Ketill Ketilsson klev iland den 3 juli 1844. För dem var det en dag som alla andra, för garfåglarna var det slutet på den 3 500 miljoner år långa resa genom livet som deras förfäder gjort. Ketill stampade sönder äggen samtidigt som Jón och Sigurdr ströp det sista paret garfågel som fanns i världen. Men Ketil, Jón och Sigurdr kan inte hållas ansvariga för garfågelns utdöende. Det hade börjat lång tidigare. En gång i tiden fanns det också garfåglar på Stora Karlsö utanför Gotland.

Vårt politiska system skyddar banker, men står handfallet när själva livet attackeras. Arter i en urskog är inte utbytbara mot arter från en annan. Det funkar inte att ge skogen en spruta. När de sista individerna av en art väl är borta så är det för sent. Men alla arter finns i ett sammanhang, de lever i ett ekosystem. Det kan låta flummigt, men precis som bakterien Clostridium difficile kan löpa amok i våra tarmar och ge smärtsamma diarréer så kan ekosystem tippa över ända. Sedan är det vi som får stå där i skiten. I havet tar maneter över när fisken försvinner.



I Sverige har vi blivit riktigt duktiga på dubbelmoral. Vi tycker att det är bra med urskog i tropikerna och betalar gärna pengar för att regnskogen ska skyddas. Samtidigt har vi bara några få procent skyddad skog i Sverige, mycket mindre än Brasilien och Costa Rica. Än i dag hotas några av våra fjällnära skogar av avverkning.

När garfågeln försvann började det massutdöende som människor har orsakat att accelerera. Vi har i dag nått industriella proportioner, där vi lyckas utplåna några arter och samtidigt skicka andra kors och tvärs över jorden på ett sätt som aldrig tidigare skett. Hårdast har vi gått mot ekosystemens kanske viktigaste arter – rovdjuren längst upp i näringskedjan. När vargar och hajar försvinner från ekosystemen får det stora och oöverblickbara konsekvenser för andra arter. I haven påverkar hajarna indirekt växtplankton som ger oss nästan allt syre vi andas.

Tillsammans med den globala uppvärmningen har vi nu blivit en geologisk kraft så stark att vår tid har fått ett eget namn – antropocen. Vi är en naturkraft i klass med jordbävningar, vulkaner och den meteorit som dödade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan. Det finns ingen spruta som kan fixa allt vi ställt till med. Det är dags att tänka om.


Earth | Time Lapse View from Space, Fly Over | NASA, ISS from Michael König on Vimeo.


Texten publicerades först i Fria Tidningen. Läs den här.