Vem bestämmer över djuren?

För drygt två månader sedan åkte jag skidor i skogen. Snön låg djup. Jag skidade fram genom ett landskap av granplanteringar, kalhyggen och åkrar. Naturen runt omkring mig var allt annat än unik och låg bara åtta mil norr om Stockholm. Plötsligt blev jag varse att jag skidade över de stora spåren från en lokatt. Jag sänkte huvudet och skämdes över hur naivt vi behandlar rovdjur i Sverige.

Vem är det som ska få bestämma över lokatten som gjort spåret? Ingen, tänker du kanske, men hur vi än vrider och vänder på det så håller vi människor nyckeln till rovdjurens livsvillkor. I dagens Skandinavien finns ett dogmatiskt rovdjurshat utan motstycke i övriga världen. För knappt två hundra år sedan började en statlig kampanj mot stora rovdjur. Församlingarna fick veta att varg, björn och lo var djävulen förkroppsligad. Ingen berättade om den egentliga orsaken till hatkampanjen; att rovdjuren konkurrerade med överklassen om exklusiv jakträtt på älg och rådjur. Alla blev tvungna att delta i gemensamma rovdjursjakter. Landsbygdens befolkning lät sig motvilligt övertalas. Är det ekon av kyrkans predikningar vi kan höra i rovdjursdebatten i dag?

Men det är inte enbart varg, björn och lo som påverkas av människor. För hundra år sedan hade jakt trängt undan den skandinaviska älgstammen långt upp i norr. I skydd av grevar på två skånska gods fanns de sista rådjuren. Däremellan var det tomt på vilda stora växtätare. När jakttrycket släppte och rovdjuren utrotats blev återhämtningen rejäl. För tjugo år sedan fanns det fler rådjur och älgar i Sverige än någonsin förr. Det har blivit ett ideal för många som säger sig syssla med viltvård: jägare.

Idag har älg- och rådjursstammen minskat något. Lantbrukare skottar fram vägar för de veka rådjuren och matar dem för att klara vintrarna. Men vad är syftet med att sträva efter att ha så många rådjur och älgar som möjligt? Att det ska bli fullt med kött i frysarna?

Det har tidigare funnits både grottlejon och vildkatt i Sverige. Idag finns bara en vild katt kvar i skogen och det är lokatten. I Sverige och över hela världen bedriver människan en utrotningskampanj mot alla djur av proportioner som inte setts sedan dinosaurierna dog ut. Naturen blir utarmad och monoton. De stora städerna omges ofta av en grön ring av mer eller mindre skyddad natur. Utanför dem tar produktionsytorna vid. Vem är det som ska få bestämma över vilka djur som ska få finnas där? Hur långt når vår demokrati?

Idag är det framför allt jägarkåren som bestämmer vilka vilda djur som ska få finnas i naturen. Det jagas varg och lodjur för att de konkurrerar om älg respektive rådjur. På landsbygden anser många att rovdjursjakt är nödvändigt för att gynna viltet, också rödräv eller kråkor syns i kikarsiktet. Jaktens ekonomiska värde förs ofta fram som ett argument, men de skador som älg och rådjur orsakar, kvaddade bilar och döda människor, tas sällan med i beräkningen. De är ungefär dubbelt så stora som de uppskattningar av jaktens värde som Jägareförbundet tagit fram. Det som ses som kött och rekreationsvärde för någon är en trafikfara och produktionssänkare för andra. Det jag frågar mig är varför kyrkans predikningar på artonhundratalet ska få styra dagens svenska rovdjurspolitik. Någonting är allvarligt fel.

Det får mig osökt tillbaka till skidturen. Efter ett tag svängde lodjursspåret av vägen och gick in i en tät liten granskog. Jag tog av mig skidorna och följde krypande efter. Tassavtrycken i snön var lika stora som lejonspår, men hankatten som vandrat över snön i skogen vägde bara en tiondel av ett vuxet lejon. När den sköts en vecka senare kunde jag läsa exakt hur tung den varit. På Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA:s hemsida stod det att vikten exklusive päls, som jägaren får behålla, var 20,5 kilo. Med en katt mindre har ännu mer av det vilda tvättats ur de produktionsytor som brukade kallas natur. Det blev inga mer skidturer i det området. Verkligheten har blivit en katt tråkigare.

(Texten skrev jag som gästkrönikör till Synpunkten på Fria Tidningar 1 juli 2011)

Kommentarer

Det var relativt frekvent med faktafel i den där texten... Men, den stora frågan som inställer sig är: har vi någonsin haft så många lodjur som idag? I rovdjursdebatten är det väldigt lätt att förfalla till spekulationer och populariserade uppfattningar. Men, att vi skulle ha ett extraordinärt rovdjurshat i verige är rent nys. Där det finns rovdjur finns det motsättningar, var du än befinner dig i världen. Med tanke på att vi i Sverige har Europas i särklass högsta samlade rovdjurstryck är det faktiskt tvärtom. Man skulle rent objektivt och matematiskt förvänta sig ett betydligt större hat i verige. Jämför med Norge, inland, Island och Danmark. Fyra länder med identisk kultur och liknande förutsättningar...

Det skulle vara spännande att få veta vilka faktafelen är tillsammans med en referens som visar varför de är felaktiga. Min text var skriven som en krönika till Fria tidningar och därför utan referenser, men jag har ändå arbetat hårt med att hålla mig till etablerade fakta.

Lägg till ny kommentar