Vem är vetenskapens fiende? Recension av The Heretics (Will Storr)

De flesta av oss som har en forskarbakgrund ser oss som rationella, kritiska tänkare. Men samtidigt kan smicker knuffa den bäste bort från den rationella vägen. Will Storr är i sin nya bok "The Heretics -- adventures with the enemies of science" vår allierade till en början när han målmedvetet wallraffar ”vetenskapens fiender”. Det är spännande att följa honom på äventyr när han försöker förstå personer som tror på saker som är bakvända, motsägelsefulla, som går mot alla etablerade fakta och är – rent ut sagt – jävligt konstiga, men i slutet vänds allt det mot dig.

Tyvärr tappar Will Storr mig som läsare vägen. När han gräver sig djupare och djupare ner i det mänskliga psyket och det sätt som vi ser på världen tappar han den nödvändiga skiljelinjen mellan person och metod. Will Storr fokuserar envist på personer, från kreationister till historierevisionister till de som kan ha falska minnen och, i den senare delen av boken, skeptiker. Själv hade jag hellre sett den vetenskapliga metoden presenterad som idé än, som i boken, genom individer som säger sig vara anhängare av den.

Det är något med boken som får mig att känna obehag. Till att börja med, när Will Storr intervjuar en kreationist, blir jag som läsare ett problem eftersom texten väcker en fråga som författaren aldrig tar tag i: frågan om hur man gör för att verkligen ta reda på saker om världen. Längre fram är det boken själv som är problemet när den inte ger mig som läsare någon hjälp på min väg till kunskap, för allt kan inte bekräftas genom vad personer gör eller säger. För det är inte upp till mig att två plus två är fyra, det är så av nödvändighet. På samma sätt är det inte upp till mig om det funnits jättelika dinosaurier för 100 miljoner år sedan, det är faktum som är oberoende av de personer som hittar deras fossil.  

Kreationisterna är inte en del av problemet. Vi vet alla att de vägrar se den gigantiska benhög av bevis som vederlägger den bibliska skapelseberättelsen, på samma sätt som mätningar av jordklotets ålder visar att det är 4,7 miljarder år snarare än bibelns dryga sex tusen år. Det är som evolutionsbiologen E. O. Wilson en gång sa: ”vi har fossilen”. Kreationisterna är levande bevis på det som kallas konfirmationsbias – att vi har lättare att ta till oss observationer som bekräftar vår tidigare uppfattning, eller förförståelse om du så vill, om världen. Men det läskiga är att konfirmationsbias är något som inte drabbar kreationister, det händer oss alla. Därför måste vi lära oss att undvika det, men vad händer om vi inte är medvetna om det? Det får vi ingen hjälp av från Will Storr.

I den senare delen av av boken har Storr siktet inställt på skeptiker i allmänhet och James Randi, ofta kallad skeptikernas kung, i synnerhet. Den delen får mig att känna en mycket påtaglig känsla av obehag.

Till att börja med kommer Storr med befogad kritik av skeptiker på en pub i Manchester. De framstår som lika okritiska som väl någon som ägnar sig åt pseudovetenskap. Precis som att bevisen för att dinosaurier har funnits handlar om fossil, inte forskare, handlar anledningen till att homeopati inte fungerar handlar om kemi och inte skeptiker. Det finns dramatiska skillnader mellan skeptiker även om de ytligt uttrycker samma världsbild, som mellan Steven Novella (känd från bland annat podcasten Skeptics guide to the universe) och de unga skeptiker Storr träffar på pubben. När Steven Nouvella pratar vetenskap handlar det om bevis, men varför ska du som läsare lita på mig? Då går du i samma fälla som de unga skeptikerna på pubben som hela tiden refererar till auktoriteter som Nouvella istället för att ge exempel på de fakta som bevisar ett påstående. Det som är komplicerat i den här delen av boken handlar om vem man kan lita på, när man ska lita på en person (auktoritet eller inte) och när man utrustad med rätt metod måste leta reda på bevisen själv. Här erbjuder Will Storr ingen hjälp till oss läsare. Istället låter han en person, James Randi, vara den enda som bär idén om den vetenskapliga metoden.

För mig är James Randi inget problem för varken vetenskapen eller en rationell världsbild. Jag hade ingen aning om vem han var innan jag började orientera mig i den löst sammanhållna världen av skeptiker. Han är ingen forskare (på universitet) även om han använder vetenskapliga metoder. Det är trots det lätt att förstå varför Storr vill intervjua just honom för att se om han faller i samma fälla som kreationister och andra som förespråkar pseudovetenskap. Och mycket riktigt, Randi går i samma fällor som andra människor. Kungen över skeptikerna visade sig vara en människa han också, men den som verkligen gått i fällan är Will Storr. Han misslyckas i att visa skillnaden mellan en individ som försöker använda rationella metoder och någon som använder irrationella metoder eller ingen metod alls. Det var den här bristen som slutligen fick mig att tappa förtroendet för Will Storr. Det som i början av boken kändes som ett fräscht grepp slutade i ett rejält magplask. Det svider fortfarande.

Tags: 

Lägg till ny kommentar