Varken biologin eller naturen har svaren

"I marken djupt under trafiken väntar den ofödda skogen stilla i tusen år” skrev Tomas Tranströmer. Man kan känna hur han använder skogen som något gott, som något annat än det som vi i vår simpla mänsklighet ägnar oss åt. Samtidigt har den ofödda skogen väldigt lite med verkligheten att göra. Det är en metafor, en konstnärlig tankeväckare. Det är viktigt att ha i bakhuvudet, för även om man har de bästa av intentioner när man idealiserar naturen så har liknande resonemang använts av mörkare krafter.

I dag håller nog de flesta människor med om att grunden för moralen inte har med religion att göra. För om det vore så, vilken utav världens religioner skulle vi i så fall välja som rättesnöre? Vi har en medfödd moral, stött och blött genom evolution, men betyder det att det finns en grund för moralen i naturen? Betyder det att biologin ger en moralisk grund för egoism? Nej, inte om vi använder hjärnan.

Du har kanske hört någon säga att homosexualitet är onaturligt, att sex handlar om att föröka sig? Sådana personer gör ett felslut, för homosexualitet behöver inte rättfärdigas i naturen. Samtidigt kan det vara bra att veta att det faktiskt finns homosexuella gräsänder och knölsvanar nära dig. Hur människor och djur beter sig är en sak, hur vi människor borde bete oss är en annan.

I Uppsala fanns det på tjugo- och trettiotalet flera forskare som spred rasbiologi på sin fritid. En av dem var botanikprofessorn Ossian Dahlgren, viket känns extra skrämmande för mig som doktorerat i botanik i Uppsala 80 år senare. Problemet var att rasbiologin hade klätt sig i vetenskapliga kläder utan att ha en vetenskaplig grund. De hade ingen aning om den genetiska grunden för människors hudfärg och beteenden, och de enorma luckorna fyllde rasbiologerna i med sina egna fördomar. De kidnappade helt enkelt en ofärdig vetenskap och använde den för sina egna syften. I dag finns kravet på sterilisering vid könskorrigering som ett mörkt eko av Ossian Dahlgrens och de andra ”rasbiologernas” hobby.

Några decennier tidigare gjorde en av evolutionsteorins tidiga förespråkare samma tankefel men drog helt andra slutsatser. Thomas Henry Huxley har kallats för Darwins bulldog efter att han högljutt och engagerat försvarat evolutionsteorin under artonhundratalets andra hälft. Samtidigt som Huxley var övertygad om att evolutionsteorin var riktig skrämdes han av de moraliska konsekvenser som han tycke kom av den. Han blev helt enkelt deprimerad som en melankolisk pelikan när han tänkte på att den vackraste blomsteräng egentligen var ett slagfält där död och plötslig död var dagens rätt. Det han gjorde var att tolka evolutionsteorin i den engelska industrialismens anda där konkurrens och individualism betonades. Men det som Huxley trodde skulle rasera moralen gjorde Pjotr Kropotkin till en hoppfull anarkist.

Samtidigt som Huxley satt sorgsen som en pelikan i England åkte Kropotkin till östra Rysslands vildmark för att leta efter kampen om överlevnad. Han var övertygad om att evolutionsteorin stämde och insåg hur viktigt det naturliga urvalet är för att forma växter och djur. Kropotkin hade läst engelsmännens beskrivningar av den starkes överlevnad, en natur färgad röd av tänder och klor. Men i ödemarken fick Kropotkin se något annat; hästar som skyddar sina föl mot rovdjur och vargarna som hjälper varandra i jakten. Han insåg att samarbete kan vara lika viktigt som konkurrens i naturen. Om Huxley hade läst Kropotkin hade han kanske sluppit vara en melankolisk pelikan.

Vi kan inte förlita oss till dogmer, varken religiösa eller biologiska. Vi måste använda vår hjärna och se våra biologiska begränsningar. Vi måste kunna se att fjärrstyrda krigsmaskiner kan skapa samma död och lidande som om vi skulle strypa offren med våra egna händer. Vi måste kunna se att vårt eget sexuella beteende inte kan bestämma andras. Snälla, kan vi inte använda vår biologiska hjärna till att tänka?

Texten är tidigare publicerad som krönika under Synpunkten på Fria Tidningen

Lägg till ny kommentar