Sex över artgränser: orkidéer på Gotska Sandön

Det är inte en slump att Charles Darwin hämtade flera bevis för evolution från Galapagos – isolerade öar och ögrupper kan lätt bli en evolutionär experimentverkstad. I slutet av juni var jag på Gotska Sandön med familjen. Långt ute i Östersjön pågår ett naturligt experiment, fyra mil norr om Gotlands nordspets och nio mil sydöst om Nynäshamn. Två orkidéarter har korsat sig med varandra. Jag upplevde det som att hybriden var vanligare än någon av föräldraarterna. Men det är något märkligt med det här, för det är inte vilka orkidéer som helst. De här orkidéerna har en mycket specialiserad pollination. (Tryck på bildspelet för att se bilderna i förstoring)

Orkidéer är fascinerande. När det kommer till blommor och bin är många orkidéer riktiga falskspelare. De lockar till sig bin genom att se läckra och väldoftande ut men erbjuder ingenting i gengäld; ingen nektar eller pollen som går att äta . Men om det ska bli några nya orkidéer frön måste det till en parningsakt. De här orkidéerna är bedrägliga och lurar sina pollinatörer, ett intrikat lurendrejeri som kräver komplicerade anpassningar för att lyckas. Men ändå upplevde jag det som att hybriden var vanligare än föräldraarterna på Gotska Sandön, hur kan det komma sig?

Rödsysslan, den ena av de två föräldraarterna, lurar blomsovarbin till att tro att den är en blåklocka. Vi tycker inte att rödsysslan och blåklockans blommor är speciellt lika, men bina ser annorlunda än oss. När professor L. Anders Nilsson var på Gotland i början av åttiotalet så analyserade han hur blåklocka och rödsyssla såg ut i binas visuella spektrum. De var praktiskt taget identiska. Anders såg också att rödsysslan blommade som bäst just precis innan blåklockorna. Om man nu ska lura blåklockans pollinatörer så gäller det att vara rätt i tid, eller hur? Men på Gotska Sandön är det annorlunda. Där finns det inga pollinatörer som är specialiserade på blåklocka, så där faller rödsysslans bedrägliga anpassning ihop.

Den andra föräldraarten heter svärdsyssla och dess pollinationshemligheter är vad jag vet inte undersökta i Sverige. Den har blivit undersökt i Israel och där står en art som inte finns i Sverige som modell (Cistus salviifolius). I Sverige finns det inga vilda arter i släktet Cistus. Den närmsta vilda släktingen i samma växtfamilj är solvända, en art som knappast står som modell för svärdsysslan.                                                                                                                                        

På Gotska Sandön har något ovanligt hänt, två skydd mot sex över artgränserna har brutit samman. Det första skyddet som raserats handlar om blomningstid. Normalt blommar svärdsysslan innan rödsysslan, men på Gotska Sandöns solvarma sandjord blommar rödsysslan tidigare än på andra platser i Sverige. I en allt varmare värld kan det bli vanligare att den här typen av artbarriärer raseras.

Det andra skyddet handlar om orkidéernas bedräglighet. Rödsyssla lockar normalt till sig blomsovarbin, men de saknas på Gotska Sandön. Svärdsysslan, i alla fall i Israel, lockar till sig bandbin. Men på Gotska Sandön måste det hända att båda arterna locka till sig andra pollinatörer och de pollinatörerna verkar gärna flyga mellan de båda arterna. För hybrider mellan rödsyssla och svärdsyssla är väldigt vanliga på Gotska Sandön. Likt förvildade trädgårdsväxter står de med sina vackra och stora blommor i en steglös färgskala mellan vitt och rött.

Idag fungerar hybriderna som ett naturligt evolutionsexperiment. De måste locka till sig pollinatörer för att kunna sprida sig, men det är inte säkert att de kan korsa sig hur som helst. Idag är det ingen som vet vilka av hybriderna på Gotska Sandön som klarar sig bäst, men trots det står de där nästan överallt. En del var höga, andra små, några hade röda blommor, andra vita och däremellan fanns alla varianter. Några hade blommat över medan andra just hade börjat blomma. Endast framtiden kan utvisa vad som kommer att hända

vilka kommer att överleva och vilka kommer att försvinna?