Recension: The Price of Altruism av Oren Harman

George Price var ett motsägelsefullt 1900-talsgeni. Ena stunden rationalist, nästa djupt religiös. Trots vetenskapliga storverk blev hans liv en katastrof. Det här är en recension som tidigare är publicerad i Sans magasin.

Det är som att läsa om någons mardröm. Jag hade själv en barnatro som sakta tynade bort och byttes mot en benhård rationalism, en intellektuell utveckling som jag säkert delar med många. Att vara ateist är en självklarhet för mig i dag. Att nu överge rationalismen skulle vara som att leva i en mardröm. Därför är det skrämmande att läsa om en person som tidigare aldrig trott på en högre makt, någon som alltid använt sig av rationella argument, som plötsligt låter sig ryckas med av simpel siffermagi och sedan dyker ner i en avgrundsdjup religiositet. När det kan hända en av rationalitetens verkligt betydelsefulla förkämpar blir jag inte bara överraskad utan också rädd – är det så lätt att överge sina principer?

Oren Harman har skrivit en ytterst läsvärd bok om George Price. Som en verklighetens Forrest Gump var geniet Price närvarande vid flera avgörande händelser i nittonhundratalets historia – vid utvecklingen av atombomben, av transistorn, av den moderna medicinen och av evolutionsbiologin. Om detta verkar spretigt är det inte konstigt, för han var en rastlös person som kunde brottas med ett ingenjörsproblem i några månader för att sedan plötsligt ge sig i kast med någon av kemins ouppklarade gåtor. Att stanna på en plats, att jobba med ett problem en längre tid låg inte i hans natur. Den här rastlösheten skulle också komma att förgöra hans liv på ett personligt plan.

 

LÖSTE ALTRUISMENS PROBLEM

Mest känd är George Price för sin matematiska lösning på altruismens problem inom evolutionsbiologin. Samtidigt som han arbetade på detta sitt viktigaste bidrag till vetenskapen dök han ner i en djup religiositet med samma maniska iver. Ur ett utifrånperspektiv var det då hans liv föll samman, det var då han började se varenda slumphändelse som meningsfull. Skuldtyngd av sitt tidigare liv gav han bort allt han ägde till välgörenhet och bytte trygghet mot ett liv i ockuperade lägenheter. När han slutligen tog sitt eget liv var han utblottad, mentalt och ekonomiskt. På hans begravning kom dels några uteliggare, dels två av nittonhundratalets största biologiska teoretiker: William Donald Hamlitonoch John Maynard Smith. Det märkliga liv som George Price levde är ett svårgreppbart mysterium, fullt i klass med de evolutionsbiologiska avvikelser han avhandlat i sina verk.

Själva kärnan i det vetenskapliga arbete som George Price gav sig i kast med handlar om ”överdriven” vänlighet och samarbetets ursprung. Det rör den biologiska altruismen, hur självuppoffrande beteenden kan utvecklas. När evolutionsteorin lanserades 1858 av Charles Darwin och Alfred Russel Wallace var det många som förfasades över den bild av naturen som fördes fram. En engelsk dam från överklassen lär ha sagt om den nya teorin: ”Låt oss hoppas att den inte är sann, men om den är det, låt oss be för att den inte ska bli allmänt känd!”. För om evolution genom naturligt urval innebär att de som får flest avkomma snart tar över, var finns då utrymmet för självuppoffring, givmildhet, bistånd? Är livet en ständig strid, rödfärgat av blodet från huggande tänder och rivande klor?

När vargar jagar älg i de skandinaviska skogarna är det en koordinerad jakt ledd av tikar. En av demdriver älgen framåt, en annan gör en attack från sidan och båda biter tag i älgens bakben. När älgen ligger på marken rusar den största hanen i flocken fram och biter älgen över strupen tills den är död. Hans kraftiga käkar behövs, men själv är han inte smidig nog att driva jakten på egen hand. Även om jakten kan tyckas blodig är detta ett klockrent exempel på samarbete i naturen. Ensamma vargar lyckas bara i undantagsfall fälla fullvuxna älgar.

När det handlar om att offra sig för det kollektiva slår nog myror alla rekord. De är vanliga, de är många och de offrar sig villigt för att skydda sin koloni. Den stora massan av de myror vi ser är arbetare, individer som inte kan föröka sig. De är framavlade genom en evolutionsprocess för att hjälpa till. Hur rimmar allt detta med synen på naturen som ett slagfält, evolutionen som ett allas krig mot alla?

 

KAMP ELLER SAMARBETE – ELLER BÅDE OCH?

En som verkligen förfasades över evolutionsteorins moraliska konsekvenser var Thomas Henry Huxley. Nu för tiden är han mest känd som ”Darwins bulldog”, eftersom han kämpade så hårt för att evolutionsteorin skulle vinna genomslag. Men även om han ansåg evolution genom naturligt urval vara ett faktum, blev han svart i sinnet när han begrundade villkoren i naturen. En blomsteräng kan se vacker och fridfull ut, men Huxley menade att skenet bedrar. Han skriver att ”skönheten är en illusion; inte ett ögonblick passerar utan förintelse, varje kropp mördas och plötslig död är dagens rätt”. Huxley blev missmodig, ”melankolisk som en pelikan i ödemarken”, och såg ingen lösning. Naturen, menade han, är varken moralisk eller omoralisk, den är amoralisk. De starka, smidiga och snabba lever bara för att kunna slåss ännu en dag.

Samtidigt gav sig den ryske fursten och naturkännaren Pjotr Kropotkin ut i den ryska vildmarken för att söka efter en natur full av strider. Förvånad kom han tillbaka med något helt annat. Han hade sett vargar som jagar tillsammans och då kan döda byten långt större än dem själva, något de inte skulle kunna klara av var för sig. Han hade sett hur vildhästar skyddar sina föl från vargflocken med risk för sina egna liv. Kropotkins slutsats om naturen blev diametralt annorlunda än Huxleys. I stället för att konkurrera med varandra borde även människor hjälpa varandra. Konkurrens, menade Kropotkin, skadar arten. Genom att hjälpa varandra skulle människor få ett bättre liv.

Det måste ha varit någonting med samarbete och osjälviskt beteende som hade fastnat i George Prices medvetande, för även om Huxleys och Kropotkins slutsatser var allt annat än lika så verkade naturen vara stor nog för att rymma båda två – både konkurrens och samarbete, både självuppoffrande beteenden och själviskt utnyttjande.

I boken beskrivs Price som en självupptagen person som satte sitt eget arbete framför sin familjs väl och ve. Han hade svårt att behålla fokus och bytte ofta både arbetsuppgifter och arbetsplats. Ofta verkar han ha arbetat på något vetenskapligt problem på en arbetsplats där han var anställd för att göra något helt annat. En rad olika problem, både privata och arbetsrelaterade, drev honom bort från USA till Storbritannien. Det var där han gjorde sina viktigaste insatser inom evolutionsbiologin och det var där han blev religiös. Han var då 47 år gammal.

Modeller är inte allt. Price-ekvationen är en matematisk truism där det som står till vänster om likhetstecknet är lika med det som står till höger. Om George Price hade varit intellektuellt oärlig hade han kunnat lägga till termer som hade omöjliggjort en rimlig användning av ekvationen. För att modeller ska vara till nytta måste de olika satserna vara rimliga. Det måste finnas en förankring i den kunskap vi har om världen. Det kräver en rationalism som George Price tillämpade fullt ut på sin ekvation, men inte på sitt eget liv.

 

NÄR SLUMPEN TOLKAS SOM GUDS AVSIKT

Tänk dig att du är ett grässtrå bland miljarder andra på en golfbana. Precis som alla andra är du perfekt klippt någon centimeter ovanför marken. Du sitter där med dina rötter i myllan och trivs i solskenet. Rätt som det är så träffas du av en golfboll – pang! Men varför händer det dig? Det kan väl inte vara en slump att det är just du som träffas bland alla andra miljarder likadana grässtrån? Tänk vilken enormt liten sannolikhet det är att just du träffades! När den här typen av slumpmässiga händelser började spela en viktig roll för George Price gick hans liv utför.

Jag minns att jag själv som skolbarn hade vissa regler. Man fick inte gå på trottoarens A-brunnar. Om något gick fel kunde man ge sig tusan på att man hade gått på en A-brunn tidigare. Och om det i stället gick bra måste det väl ändå ha varit för att man hade gått på en K-brunn? Kanske rimmar min barndoms vidskeplighet med att jag hade en stark barnatro. Med tiden svalnade den för att efter en nyandlig vurm för naturen helt brottas ner av rationalism. För mig var det den förnuftsenliga filosofin som gav de sista spikarna i den kista som var min religiositet. A-brunnar och K-brunnar förlorade sin illusoriska betydelse. För George Price måste det ha varit precis tvärtom.

Trots att George Price ägde rationalismens alla verktyg och trots att han personligen deltagit i projekt som enligt honom själv varit avgörande för västerlandets välstånd, var det något som fick religiösa känslor att spira i honom. Boken ger inte riktigt svar på frågan varför, antagligen visste inte ens George Price själv vad som hände, men plötsligt öppnade han dörren till det övernaturliga. Då föll allt på plats, det ologiska blev logiskt. George Price blev det där grässtrået som träffades av golfbollen, tydligen ganska hårt och inte av en slump. Mycket av det som hände honom verkade så osannolikt att han inte kunde hitta någon annan förklaring än att en högre makt, som han tolkade som den kristna guden, hade valt ut just honom för att utföra stordåd. Rationalismen hade han lagt på hyllan, men bara på det privata planet. Han fortsatte nämligen att vara en lysande teoretiker inom evolutionsbiologin.

När jag läser boken blir jag mer och mer övertygad om att det inte finns någon enkel koppling mellan en människas liv och dennes intellektuella kapacitet. George Price klarade av att vara nyfrälst och samtidigt innovativ inom evolutionsbiologin utan att de två hade någon egentlig koppling till varandra. Samtidigt som han faller allt djupare ner i en självförbrännande tro, en djupare övertygelse om att han likt en slav utför Guds befallningar, är han skarpare än någonsin i sitt vetenskapliga arbete.

 

GÅR DET ATT FÖRSTÅ?

Frågan är om boken kan göra det möjligt för någon att förstå hur en övertygad ateist och rationalist kan göra en så radikal kovändning i livet. Frågan är om detta över huvud taget är möjligt att förstå för andra än dem som själva gjort det. Själv kan jag bara ana hur världen kan förändras när man släpper på några av rationalitetens fundament, hur det helt plötsligt blir ett mirakel att just det grässtrået träffas av golfbollen. Jag blir fascinerad på ett kittlande sätt och samtidigt rädd för möjligheten att det kan slå slint i vem som helst av oss. Boken lämnar ett slags tomrum inom mig, jag saknar fortfarande bitar av berättelsen om George Price, men kanske är det också just det som fascinerar mig så mycket.

Rent vetenskapligt är George Price i högsta grad levande. I en värld av själviska gener, huggande tänder och rivande klor kan hans ekvation användas för att visa hur samarbete kan gynnas i det naturliga urvalet. Lösningen har varit svårfångad, men evolutionsbiologin närmar sig en slutsats. Alldeles nyligen läste jag en artikel i den vetenskapliga tidskriften Evolution där George Prices ekvation lyftes fram som en lösning på en lång vetenskaplig debatt som rasat ända sedan sextiotalet – den om gruppselektion. Eftersom Prices ekvation gör det möjligt för det naturliga urvalet att verka både inom och mellan grupper, menar artikelförfattarna O.T. Eldakar och D.S. Wilson, så kan biologisk altruism utvecklas genom en evolutionsprocess. När det osjälviska beteendet väl finns där råder det inget tvivel om att det kan ge gruppen en fördel. Självuppoffringar kan hjälpa individer i en grupp genom svåra tider och upprätthålls genom att alla förväntas rycka in när nöden kräver det. Biologisk altruism är med andra ord inte osjälvisk.

Det är något vackert med det här. George Price dog redan 1975. Inom Manhattanprjektet där atombomben utvecklades hade Price långt tidigare tagit fram en metod för att hitta radioaktivt uran i urinen hos människor. Den metoden blev snabt omodern. Hans ekvation inom evolutionsbiologin är däremot mer relevant än på länge. Själv levde han inte som en varm och omtänksam familjefar, snarare tvärtom, men hans intellektuella arbete med altruismens problem har öppnat dörrar in till en vidare förståelse av livet självt. Även om han inte kunde leva som en altruistisk person inom sin egen familj så gav han oss sin ekvation. För mig blir det intellektuell poesi.

Nedan är en video med Oren Harman där han pratar om atruismens evolution:

Recensionen är tidigare publicerad i Sans magasin.

Lägg till ny kommentar