Recension av Fossiljägarna

För några månader sedan var jag med om en bisarr invigning. Inne i en stor sal på den gamla paleontologen i Uppsala satt universitets rektor med byxorna uppkavlade till knäna. Han väntade på gips, för hans fot skulle gjutas av.

Det var invigning av museets nya utställning. Den handlar om tiden i livets historia då ryggradsdjuren tog sig upp på land och kallas ”första steget”. Kanske hade rektorn inte ställt upp på detta jippo om inte Uppsala universitet och Naturhistoriska riksmuseet under en lång tid varit inblandade i det som kommit att kallas ”Stockholmsskolan”. Egentligen handlar det om de tre personerna Erik Stensiö, Gunnar Säve-Söderbergh och Erik Jarvik som har hittat och beskrivit de hittills viktigaste fynden av nästan 400 miljoner år gamla ryggradsdjur – djur som var mittemellan det vi brukar kalla fiskar och landdjur.

I boken ”Fossiljägarna” av Björn Hagberg och Martin Widman får vi följa de tre männens karriärer, från expeditioner under primitiva förhållanden till Spetsbergen och Grönlands östkust till det mödosamma arbetet med att beskriva de insamlade fossilen.

Personskildringarna är sparsmakad och korthuggna, men ju längre in i boken jag kommer desto mer identifierar jag mig med huvudpersonerna och deras hunger efter nya fossilfynd. Jag får rent av en längtan efter att åka till polartrakterna för att själv leta bland stenarna. Däremot så avtar tempot avsevärt när boken pliktskyldigt ska redogöra för olika faktapåståenden om tiden då de här djuren levde. Författarna verkar ha varit så begeistrade av historien att de glömt bort att fundera på hur den bäst förmedlas till läsaren. De har gjort det enkelt för sig och följer händelserna från början till slut, utan att hjälpa läsaren med att lämna ut lite av det som komma skall.

Det handlar om att ha ofattbar tur. Huvudpersonerna är ute efter är att hitta en urgammal nål i en höstack som attackerats av geologiska krafter under hundratals miljoner år. Det har liknats med att hitta en släkting till dig på en slumpmässigt utvald begravningsplats någonstans på jorden, men den jämförelsen haltar eftersom är långt mer osannolikt att hitta just vår förmoder bland fossil av de första ryggradsdjuren som kom upp på land. Men boken ger ändå en insyn i den vetenskapliga processen och kanske främst hur man inte borde arbeta. För trots att arbetet inom det som skulle komma att kallas Stockholmsskolan började innovativt och djärvt så förvandlades den med tiden, i en isolerad krets runt de tre männen Stensiö, Säve-Söderbergh och Jarvik, till ett ointagligt fort med omoderna idéer inom paleontologin.

Ett slående exempel handlar om fem fingrar, fem tår. Länge ansågs det för självklart att landdjurens första förmödrar hade fem tår på sina fötter. Det var en så inarbetad ”sanning” att Erik Jarvik i sin beskrivning missade att de två viktiga fynden av Ichthyostega och Acanthostega i själva verket hade sju respektive åtta tår.

Idag vet vi att de här djuren varken var på väg upp på land eller ner i världshaven – de trivdes antagligen bra i sin träsklika miljö. Där kunde de dra sig fram i de grunda vattnet och äta av fiskar som blev instängda av tidvattnet. Eller något liknande, för än idag är det ingen som egentligen vet hur de här djuren levde. Än idag åker paleontologer till östra Grönland för att leta efter fler fossil av de ryggradsdjur som tog de första stegen upp på land.

Jag började med att berätta om att rektorn på Uppsala universitet satt med sina byxor uppkavlade. De väntade på gips och det började dra ut på tiden.

En rastlös lång man i kostym räddade situationen och tog till orda. Det var Per Ahlberg, han som idag innehar motsvarigheten till den professur som Gunnar Säve-Söderbergh en gång hade. Ahlberg började berätta om hur upptäckten av 395 miljoner år gamla fotspår hade gått till, fotspår av ett ryggradsdjur som gått på land flera miljoner år tidigare än Ichthyostega och Acanthostega. Ingen vet idag hur det djuret såg ut, för allt som finns är fossiliserade avtryck av de första stegen.

Något djurfossil finns inte ännu, så sökandet går vidare. Kanske var det vår avlägsna släkting, föregångaren till det som skulle komma att bli de fyrfotade ryggradsdjuren, men antagligen inte. De allra flesta arter som någonsin levat är döda och de flesta arter som levat har inte lämnat några släktingar efter sig som överlevt fram till idag. Vi ska vara glada att vi lever, för vi har haft oddsen emot oss.

Då kom någon in med färdigblandat gips. Rektorn stoppade sin fot i den varma röran och fick sitta där en stund. Den lilla folksamlingen började titta på den nyinvigda lilla utställningen. Rektorn satt kvar på sin stol med foten i gips. Han såg lite bortkommen ut.

 

Här kan du se ett föredrag med en av författarna till boken "Fossiljägarna" och profesor Per Ahlberg från Uppsala universitet:

Lägg till ny kommentar