Piltdown: från bedräglig bluff till forskningens triumf

Den ”första engelsmannen”, de uppgrävda skallfragment som gått under namnet Piltdownmänniskan, var inget annat än en bluff. Idag pekar bevisen mot en ensam gärningsman: Charles Dawson.

Hur gjorde han för att lura stora delar av en forskarkår? Det krävdes hantverksskicklighet, insyn i de frågor som engagerar forskare och en känsla för tajming för att bluffen skulle kunna nå de historiska proportioner som den gjorde. Även om fyndens äkthet ifrågasattes av ett fåtal forskare redan från första början var piltdownmänniskan en belastning för brittisk forskning i 40 år. Bluffen visar inte bara hur farligt det är om forskning görs till en nationell historia utövad av en sluten grupp, den visar också styrkan i öppen forskning. Liksom den bedrägliga Kensingtonstenen inte fått vikingatiden att försvinna har inte heller Piltdown påverkat forskningen kring människans ursprung nämnvärt, mer än de forskare som fördes bakom ljuset.

Bland det värsta man kan göra är att likt en psykopat sätta sin egen karriär framför allt annat. Amatörforskaren Charles Dawson ramlade i den fallgropen med ett magplask men inte utan finess och med en skicklighet som var fullt tillräcklig för hans tid. Från kanske så tidigt som 1907 till hans död 1916 var det med största sannolikhet han som, med eller utan hjälp av kumpaner, placerade ut preparerade skelettdelar från människa, orangutang och flera idag utdöda djur i ett stenbrott utanför byn Piltdown i sydligaste England. Det sista fyndet utgjordes av en grävkäpp av elefantben som var väldigt likt ett gammalt kricketträ. Räcker inte det för att få seriösa forskare att ana oråd?

Syftet med de utlagda benfragmenten var att ge sken av att en utdöd mänsklig släkting levt där byn Piltdown ligger idag för 500 000 år sedan. Charles Dawson var avliden sedan länge när bluffen slutgiltligt avslöjades 1953 och inte förrän helt nyligen verkar experterna ha blivit eniga om att han var hjärnan bakom det hela. Kanske var det så att bluffmakaren av nationalistiska skäl ville ge sken av att människans ursprung låg i England och att hjärnvolymen hade föregått andra kroppsliga särdrag? Eller drevs han av en hunger efter berömmelse och spelade på andra forskares svagheter?

Vid den här tiden var människans evolutionära historia ännu så länge en öppen bok. Charles Darwin hade skrivit boken ”Människans härledning och könsurvalet”  1871 där han förde fram idén att människans ursprung stod att finna i Afrika eftersom våra närmaste släktingar schimpans och gorilla finns där. En annan tongivande person under den här tiden var Ernst Haekel som 1884 menade att människan hade utvecklats på en idag sjunken kontinent, Lemuria, och att lämningar av utdöda släktingar därför borde finnas i Asien. När vi ser på deras hypoteser så här i backspegeln är det en sak som är märklig: man förväntade sig hitta en, inte flera, lämningar av ”mellanformer”. Den rikedom av fynd från olika arter från olika tidsperioder som vi har idag var något som inte fanns med i deras tankevärld.

Egentligen är det inte så konstigt att så många trodde att den bedrägliga skallen från Piltdown var riktig. Tidigare fynd gjordes under vad som till ytan kan tyckas vara liknande omständigheter. Redan 1856 hade skolläraren och amatörforskaren Johann Carl Fuhltrott fått tag på ett fossil av en människa med annorlunda skallform. De hade givits till honom av stenbrottsarbetare vid Neanderthaler i västra Tyskland som trodde sig ha hittat lämningar av en björn. Efter en tid av vilt spekulerande – om att skallen skulle härstamma från en mongol i Napoleons armé eller vara lämning av en deformerad människa – enades forskarkåren om att denna och en mängd efterkommande skallfynd härstammade från en och samma utdöda människoart. Det som var besvärande var att neanderthalarnas huvudskål var större än moderna människors och det passade inte in i den här tidens sökande efter ”felande länkar”. Neanderthalaren tycktes allt för modern i sammanhanget. Jakten på det man kallade fossila apmänniskor fortsatte.

Den holländske anatomen Eugène Dubois tog värvning i armén 1887 enbart för att kunna åka till Ostindien där han skulle leta efter hitta fossil av en utdöd människoart. Liksom många andra vid den här tiden var han övertygad om att det bara fanns en ”felande länk”, en övergångsform mellan andra människoapor och dagens människa. Som en av historiens märkvärdigaste händelser hittade han faktiskt något som liknande det han sökte efter. I en flodbank på Java fann han en kindtand, ett skalltak och ett lårben mellan 1891 och 1892. Han kallade sitt fynd den upprättgående apmänniskan – Pithecanthropus erectus. Arten hade en förhållandevis liten hjärna eftersom volymen i skallskålen var betydligt mindre än hos moderna människor. Fram till sin död 1940 höll Dubois hårt i både sina fossil så väl som sina idéer och lät inte andra se benfragmenten förrän 1923 då han blev tvingad till det. Hans fynd passade delar av forskarkårens syn på människans ursprung men med tiden skulle allt fler benfragmet komma att grävas fram.

I ett tyskt stenbrott gjordes 1907 ännu ett spännande fynd. Arbetaren Daniel Hartmann hittade en mycket gammal käke av mänskligt ursprung i Mauer under en utgrävning som professor Otto Schoetensack arrangerat. Schoetensack gav fyndet namnet Homo heidelbergensis eftersom stenbrottet låg nära Heidelberg. Tiden för fynd av utdöda människoarter i Europa var inte över samtidigt som det fördes en mycket livlig debatt om människans ursprung – härstammade vi från Asien, Europa eller Afrika och var det hjärnans storlek eller den upprätta gången som kom först?

Fyndet vid Piltdown offentligtgjordes av Arthur Smith Woodward från Naturhistoriska museet i London den 18 december 1912 vid ett fullsatt möte på det brittiska geologiska sällskapet. Woodward hade fått ett brev från Charles Dawson, som han var bekant med sedan tidigare, den 14 februari tidigare samma år där Dawson beskrev ett fynd av ett skallfragment. Brevet fick Woodward att ändra fokus i sin forskning, från de fiskfossil han tidigare arbetat med till att helhjärtat ägna sig åt fynden från Piltdown. Tillsammans hade de hittat fler skallfragment, en käke med två tänder, djurfossil och enkla stenverktyg under sommaren. Man förutsatte att fragmenten kom från samma skalle och Woodward gjorde en rekonstruktion som presenterades under mötet. Han visade upp en utdöd människoart med stor hjärnvolym men med en käke som var mer lik den hos människoapor med kraftiga hörntänder. Fynden av djurfossil på platsen gjorde att skallen uppskattades vara 500 000 år gammal. Arten gavs namnet Eoanthropus dawsoni, Dawsons gryningsmänniska.

Fyndet var efterlängtat. Nu kunde Storbritannien stoltsera med ett fynd som av allt att döma var äldre än de tyska fossilen från Neanderthal. Dessutom stämde skallens volym väl in med de hypoteser som den tongivande forskaren Arthur Keith hade om att hjärnans storlek hade varit avgörande för människans evolution.

Samtidigt saknades pusselbitar. Charles Darwin hade skrivit om hörntändernas utveckling i sin bok om människans uppkomst och påpekat att medan schimpanser och gorillor har stora hörntänder så är människans små – men hörntänder saknades på käken från Piltdown. Arthur Keith var, trots att han accepterade skallens autenticitet i stort, kritisk till rekonstruktionens kraftiga hörntänder som han menade gjorde det omöjligt för individen att tugga som en människa. Han gjorde en rekonstruktion som var betydligt med människolik än den som Woodward hade gjort tidigare. Dessutom så höjdes skeptiska röster mot att skallen och käken verkligen tillhörde samma individ.

Redan påföljande år 1913 hittade Charles Dawson en hörntand i Piltdown som passade väl in med den tidigare funna käken. Hörntanden var lik dem som människoapor har men den var sliten på ett sätt som antydde ett mänskligt ursprung. Tillsammans med de andra tändernas förslitning stärkte den tolkningen att käken och skallen hörde ihop, men kritiken hade inte tystnat. Tre oberoende forskare, David Waterston från Storbritannien, Gerrit Miller från USA och Marcellin Boule från Frankrike menade fortfarande att skallen och käken tillhörde olika arter, att skallen var från en människa och käken från en människoapa. Den som kom närmast sanningen var kanske den amerikanske zoologen William King Gregory som skrev att “det misstänks att [fyndet] inte alls är gammalt, att det är en medveten förfalskning där en mänsklig skalle och en bruten käke av en människoapa har fossiliserats på konstgjord väg och placerats i grustaget för att lura forskarna". De var långt ifrån alla forskare som var övertygade om att skallen och käken hade tillhört samma individ.

1914 gjordes det märkligaste fyndet av dem alla i grustaget vid Piltdown. Ett ben av en utdöd elefant hade formats till något som tolkades till att vara en grävkäpp, men ingen blev riktigt klok på vad fyndet egentligen var för något. Mest av allt liknade fyndet det slagträ som används när man spelar kricket. Passade det inte lite väl bra in på ”den förste engelsmannen”?

1915 hävdade Charles Dawson att han funnit tre skallfragment och en tand på en ny plats tre kilometer från platsen i Piltdown där de tidigare fynden hade gjorts. Kanske borde självaste Arthur Smith Woodward ha börjat ana oråd. Trots flera försök lyckades han inte återfinna den plats där Charles Dawson hävdat att han gjort de nya fynden. Platsen har fortfarande inte återfunnits och Charles Dawson lämnade ingen dokumentation efter sig. 1916 avled Charles Dawson i sepsis, en kraftig inflammation som orsakas av en infektion. Efter hans död gjordes inga nya fynd av piltdownmänniskan.

Trots bristande dokumentation offentliggjorde Arthur Smith Woodward det nya fyndet efter Dawsons död och lät påskina att han kände till platsen där fyndet hade gjorts. Det fick de flesta kritiker att tystna, för även om en käke av en människoapa av en slump skulle kunna hamna nära en mänsklig skalle vid ett tillfälle så är det närmast osannolikt att det skulle hända två gånger. Vid den här tiden fanns det inte många andra fynd att jämföra med. Skallen från Piltdown och det nya fyndet verkade dessutom vara mer primitiv än både Javamänniskan och käken från Heidelberg. Det skulle dröja flera år innan ny kritik höjdes mot fyndet och nära på 40 år till dess att bluffen slutligen exponerades.

Charles Dawson var en udda person i forskningssammanhang. Som amatörforskare ville han få ett erkännande inom intellektuella kretsar, bli medlem av det kungliga sällskapet och kanske till och med adlad. Hans många spektakulära fynd redan innan Piltdown hade gett honom öknamnet ”trollkarlen från Sussex”. Som ung hittade Dawson många fossil. Fynden kvalificerade honom till ett medlemskap i det Brittiska geologiska sällskapet redan vid 21 års ålder. Det var Arthur Smith Woodward som namngav fossilfynden. Några av fossilen har senare visat sig vara förfalskningar. Dawson gav sig senare på en mer arkeologisk bana. Han hävdade att han hade funnit bevis för att romarna hade gjutet järn på Brittiska öarna, men fyndet visade sig senare vara av modernt ursprung. Det är oklart om Dawson själv var medveten om detta

Nya tekniker skulle avslöja den bedrägliga skallen från Piltdown. 1949 använde Kenneth Oakley en ny metod för att uppskatta ålder hos gamla föremål genom att använda fluor. Ben som ligger i marken tar upp fluor ur grundvattnet. Oakleys uppskattning var att skallen från Piltdown var mindre än 50 000 år gammal, och inte alls 500 000 år som Dawson och Woodward hade hävdat, men metoden var osäker och felmarginalen stor.

Den slutgiltiga exponeringen av bluffen kom i november 1953. Wilfrid Edwards Le Gros Clark och Joseph Weiner kunde visa att Piltdownfynden bestod av tre olika arter. Den mänskliga skallen var från medeltiden, käken kom från en orangutang och var 500 år gammal och tänderna var från en schimpans. Någon hade givit benen ett ålderdomligt utseende genom att färga dem med järnlösning och kromsyra. Tänderna hade blivit nerfilade för att göra dem mer mänskliga. Det var en bluff, men det var utförd på ett för tiden raffinerat sätt.

Piltdown hade nästan spelat ut sin roll i vetenskapshistorien när bluffen blev avslutad. 1924 hade Raymond Dart hittat ett fossil av en hominid i en Sydafrikansk kalkstensgruva. Han gav fyndet namnet Australopithecus africanus men det fick inte den uppmärksamhet som det förtjänade. Piltdown stod i vägen och Dart blev hårt kritiserad av Arthur Keith som menade att fyndet var av en ung människoapa. Men det var inte alla som lyssnade på Arthur Keith och tur var det.

Robert Broom fortsatte sökandet efter människans utdöda släktingar i Sydafrika. Tio år efter Dart hittade han nya fossil. De nya fynden pekade åt en helt annan evolutionär riktning än Piltdownmänniskan och tydde på att den moderna människan har ett afrikanskt ursprung. Det är en slutsats som håller än idag.

Det finns en sorglig slutkläm på den här historien. 1994 hittade Brittiska forskare fossila ben i ett stenbrott i Sussex, inte alls långt ifrån Piltdown. Benen, som är helt riktiga, kommer från Homo heidelbergensis och beräknas vara mellan 478 000 och 524 000 år gamla, de äldsta fynden av hominider i norra Europa. Det är ungefär samma ålder som Dawson och Woodward uppskattade att Piltdownskallen var. Är det inte något av ödets ironi?

Lägg till ny kommentar