Naturvård på bästa sändningstid

Jag gillar Mattias Klum. Man kan inte annat än gilla någon som lyckas föra in naturvård på bästa sändningstid, rakt in i Svenssons lördagsmys. Att jag sedan inte tror att det väcker opinion är en annan sak. De flesta är nog både medvetna och oroade över alla miljöproblem och arter som försvinner, men gör ingenting. Jag tror att programmets exotiska upplägg gör att folk skjuter problemen från sig. Orangutangerna i Borneos regnskog är så mycket längre bort än Ojnareskogens kalksten. Hade det inte bränt till om programmet istället hade handlat om hotad natur i Sverige?

Tänk att få se Börje Salming sätta upp rovdjursstängsel runt någon fårhage i Dalarna. Det skulle vara en konkret handling som visar hur man lever med rovdjur. Eller tänk dig att Timbuktu fick gillra lodjursfällor för att sätta satellitsändare runt en av Mälardalens många katter – det är sådant som sker i dag. Det hade verkligen gjort naturvård till något lika konkret, komplext som kanske kontroversiellt, men tyvärr skulle ett sådant program vara väldigt svårt att göra i praktiken.

I Sverige finnsingen väl utbyggd guideverksamhet i naturen. Både varg och lodjur är extremt skygga. Det är inte lätt att få se tiger, men det är svårare att få se ett lodjur på beställning. Vi har helt enkelt inte tagit vara på vår egen exotiska resurs, kanske av samma anledning som vi har svårt att engagera oss i våra egna naturvårdsproblem – eller tror vi att de bara finns i tredje världen?

Själv hade jag gärna sett komikern Anders Jansson, istället för att spana efter tigrar få stå i midjedjupt vatten, svärandes som en pirat när han röjer vass i någon sumpig Mälarvik. Snacka om habil tv-underhållning med den biologiska mångfalden i fokus!

Fridlyst använder kändisar i huvudrollen för att beröra. Det kanske inte är originellt, men det fungerar i en tid där många omedvetet betraktar kändisar som sina vänner – vem har inte råkat hälsa på en känd person av ren reflex? Kändisarna ger en personlig touch som kan göra oss tittare mer delaktiga, men inte i de arter som programmet handlar om. Det är kändisarnas upplevelse som vi delar, samtidigt som de fridlysta djuren förblir långt borta på andra sidan jorden. Det bränner helt enkelt inte till och upprätthåller en skenbild av att naturvårdsproblemen enbart är vårt individuella ansvar. Samtidigt uttalar sig tongivnade personer som ekonomen Sandro Scocco och Johan Rockström, professorn i naturresurshushållning, om att lösningen måste komma uppifrån, ovanifrån.

De stora miljöproblemens komplexitet har till och med fått politiker att använda det som argument: för ett tag sedan avbröts en debatt om global uppvärmning i Uppsalas kommunfullmäktige med argumentet att klimatförändringen är ett globalt problem och därför inte berör Uppsala kommun. Det låter som ett dåligt skämt, men den här typen av logiska kullerbyttor står som mentala hinder mot handling. Så länge problemet är någon annanstans är det lätt att ignorera det – eller att vara indifferent inför problemen, som Johan Rockström uttrycker det. Precis som Carl Bildt är inför oljeutvinning i Arktis.

Visst, det är lätt att vifta bort Mattias Klums vurm för det exotiska, men miljö¿rörelsens gamla devis om att tänka globalt och agera lokalt räcker inte heller längre. Det betyder å andra sidan inte att vi klarar oss utan lokala exempel. De behövs för att ge verklighetens problem ett ansikte för att bryta indifferensen. De behövs för att skapa en opinion som vägrar låta politikerna gömma sig bakom falsk retorik. Då kanske vi kan få se små lösningar på stora problem, till och med i Uppsala kommun.

Texten blev först publicerad som krönika på Synpunkten, Fria Tidningen.

Lägg till ny kommentar