När syrsorna tystnar: Evolutionära hastighetsrekord del 1

Livet hittar ofta en väg. Vi har fått lära oss genom Charles Darwin och andra att evolutionen tar små steg under lång tid, men är det verkligen så? Nej, ganska små men för organismen avgörande förändringar kan sprida sig på bara några få generationer om det ger en tillräckligt stor fördel — att det blir lättare för individer att överleva och reproducera sig. I några inlägg ger jag exempel från verkligheten på hur fort det kan gå.

Från sång till tystnad på fem år

Den kvällen var det alldeles tyst. Under tio års tid hade Marlene Zuk följt hur syrsornas sång hade avtagit på ön Kauai, Hawaii. Det handlar inte om vilka syrsor som helst, arten heter Teleogryllus oceanicus och Marlene kände dem väl. Det visade sig att det var tyst men inte dödstyst, hotet från köttätande parasiter hade fått syrsorna att anpassa sig. De finns i Australien och stora delar av Stilla havet men till Hawaii kom de med människans hjälp för en 150 år sedan.

Väl framme på Hawaii förvandlades syrsornas liv till en mardröm. På plats fanns den parasitiska flugan Ormia ochracea som dras till hansyrsornas sång och flygbombar dem med larver. Efter runt en vecka kryper larverna ut ur syrsans kropp efter att ha festat loss på fett och organ i dess inre. Larverna drar sig ner i jorden för att förpuppas och kvar blir det döende skalet av det som en gång var en syrsa.

Se hur det ser ut när larven kryper ut ur syrsans kropp...


När Marlene Zuk återigen besökte Kauai 2003 tillsammans med sin partner hade hon låga förväntningar. Tanken på att flugorna slutligen hade vunnit slaget över syrsorna kändes inte avlägsen. Och mycket riktigt, när de kört fram till det fält som hon tidigare hade samlat syrsor på under tio års tid var det alldeles tyst. Mörkret och tystnaden slöt sig runt dem. Men när de nu ändå hade tagit sig till platsen var det lika bra att gå en sväng. De tände sina pannlampor och började gå utmed vägen (referens).

Då såg hon hur något hoppade till i ljuskäglan framför henne. En syrsa. Snart såg hon en till, och en till det var fullt av syrsor i gräset, fler syrsor än hon sett på åratal på Kauai, kanske någonsin. Hon fångade en och kunde bekräfta det som hon redan hade anat; det var hennes art, Teleogryllus oceanicus, och det var en hane. Syrsan saknade honans långa äggläggningsrör. Men om det var fullt med hansyrsor på marken, varför var det då käpptyst?

Det tog månader innan Marlene hittade lösningen. Det visade sig att syrsorna inte var tysta för att de valde att inte spela; de var tysta för att de saknade det maskineri som behövdes för att alstra de karakäristiska ljuden. Under fem år hade en ny sorts syrsa blivit så vanlig att den gått från ny mutation till att utgöra 90 procent av alla syrsor på ön. En mutation i en gen gjorde hela skillnaden, det räckte för att ta bort det som är syrsans motsvarighet till stråke och sträng.

Parning utan Pavarotti? Det finns en extra knorr på den här kråksången, för hur kan honorna hitta hanarna om de inte sjunger? Senare forskning visade att det hela var ganska komplicerat; honorna kan tänka sig att para sig med tysta hanar om de är i närheten av någon av de få kvarvarande sjungande hanarna.

Fem år eller tjugo generationer är inte lång tid. Vad kan det finnas för andra evolutionära hastighetsrekord, tror du något kommer i närheten?

Lägg till ny kommentar