Forskningsmedel: mycket till få eller mindre till många?

Vad ger bäst forskningsresultat, att låta några få forskargrupper får mycket pengar eller att många grupper får mindre summor? Frågan är viktig – jag har flera kompisar som jobbar inom olika typer av forskningsprojekt, från stora internationella sammanslutningar till mindre forskningsgrupper med en nationell fokus och allt däremellan.

Varje år får man höra om den ansökningsstress som, enligt mig, är den största nackdelen med en forskningskarriär. Att dra ihop tillräckligt med pengar för att lyckas hålla sig kvar inom forskningen verkar vara det största problemet för många forskare idag, knappast en trygg anställningsform för personer i en ålder där många har småbarn. Samtidigt sitter ett fåtal högpresterande forskare på mycket stora forskningsmedel och nyss läste jag att Vetenskapsrådet börjat ge medel till mycket framstående internationella forskare. Frågan handlar om vilken metod som är bäst för att få fram viktiga forskningsresultat?

De kanadensiska forskarna Jean-Michel Fortin och David J. Currie slutade diskutera frågan och gjorde en vetenskaplig undersökning i stället. Resultaten pekar, något otippat, mot att många grupper som får mindre summor är en effektivare metod. Om sanningen ska fram var det inte det resultat som jag hade väntat mig.

Fortin och Currie använde information om forskningsresultat från projekt som blivit finansierade av the Natural Sciences and Engineering Research Council of Canada, motsvarigheten till Vetenskapsrådet i Sverige. De mätte forskningens genomslag med antalet publicerade artiklar och hur många gånger de blev citerade i andras publikationer, de mest citerade artiklarna i sig och antalet artiklar som ofta var citerade, allt under en fyraårsperiod.

Till att börja med såg de att när anslagen ökade så ökade också forskarnas genomslag. Det är inte så förvånande, men de såg också att genomslaget minskade med ökande anslag. Det betyder att tio kronor investerade i ett mindre anslag är mer värda -- ger mer genomslag i form av nya forskningsresultat -- än tio kronor i ett stort anslag. Det som verkligen varierar är skillnader mellan olika forskare -- en del publicerar mycket, andra mindre. En del skriver artiklar som citeras av en massa andra forskare, andra får bara ett fåtal citeringar. Artikelförfattarna kan inte reda ut varför det skiljer sig så mellan forskare, men de kan konstatera att det inte till fullo handlar om anslagens storlek. De ser därför att den bästa modellen är att ge så många som möjligt (mindre) anslag, eftersom det håller kvar fler forskare inom forskningen vilket enligt deras resultat leder bättre forskning.

Resultaten är inte riktigt vad jag hade väntat mig. Intuitivt verkar stora forskningsmedel frisätta många resurser, inte minst intellektuella. Samtidigt är det kanske just den mänskliga resursen som är nyckeln till nya forskningsresultat – vi kan inte mäta oss fram till vilken forskare som kommer att få fram de mest innovativa nya forskningsresultaten. Om det är så borde kvantitet vara det som leder till kvalité, och då är många mindre anslag den bästa strategin. Vad tror du?

 

Texten är tidigare pulicerad på Forskning och framstegs blogg.

Lägg till ny kommentar