Allt behöver inte gå åt helvete

Om vi vill bo kvar här på den blå planeten, jag bredvid hagmarken och du var du än bor, så måste vi förstå vår roll som människor i naturen, skriver Emil Nilsson.

I dag är jag glad. Vi stängslar in en gammal hage och det är som att färdas i tiden. Äldre tiders odlingslandskap var rikare på arter, men det går att vända trenden. Vi har röjt hagmark i tre år nu och även fast det finns mycket kvar att göra så blommar återigen gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol i hagen.

Med det här vill jag inte berätta om hur duktig jag är – jag vill visa att det går att göra något, att vi människor behövs.

Det är svårt att se hagmarken för alla tallar, det ser fortfarande mest ut som en skog. Den ligger vackert på den södra delen av en moränkulle i Mälarlandskapet, om man sätter sig lite högre upp kan man se över till andra sidan sjön. Man ser åkrar, skogsdungar och en skogsridå nere mot sjön – men så har det inte alltid sett ut. Förr var det inte hagmarksväxterna som var sällsynta, det var istället träd som var en bristvara. Allt gick till virke och ved. Det är svårt att tänka sig i dag, med alla granar och tallar.

Det finns flerafornlämningar i hagen. Först visste jag inte var de låg, men efter att vi börjat röja undan de vildvuxna slånsnåren har de tittat fram. Där det tidigare var igenväxt visar det sig finnas en gammal kokstenshög, en plats där man inte bara la stenar som varit i eldstaden utan också andra saker. Ibland fungerade de också som begravningsplats.

Man kan undra vad som ligger i vår hög? På högen växer flera hundra gullvivor och darrgräs, och prästkragar tittar fram runt kanterna. Växterna, fornlämningen och hagmarken hänger ihop.

En gammalkarta från 1635 avslöjar att hagen var helt öppen på den tiden så när som på några stora träd, antagligen ekar. Nedanför i svackorna mellan moränkullarna låg ängsmarken. Utsikten över Mälaren måste ha varit slående, dåtidens öppna landskap med gamla ekar och ängsmarker skulle ha påmint oss mer om Afrikas savann än dagens Sverige. Det är det landskap som dagens växter och djur häromkring är anpassade till. Dåtidens landskap som skapades av människan.

Fornlämningarna avslöjar att det bott människor här länge, kanske fanns det människor här redan när moränkullen steg upp ur havet efter istiden. När landhöjningen lyfte upp mer land fanns människorna redan på plats för att slå ängarna och låta djuren beta hagmarken. Vi människor har varit en evolutionär kraft som format landskapet och nu formar vi det igen – genom att plantera gran, låta hagmarkerna växa igen och genom att förändra klimatet.

Om vi villbo kvar här på den blå planeten, jag bredvid hagmarken och du var du än bor, så måste vi förstå vår roll som människor i naturen. Det spelar egentligen ingen roll om du bor inne i stan eller på landet, om du är intresserad eller skiter i det; vi påverkar blommorna, djuren, landskapet och naturen omkring oss.

Vi är en del av det levande paketet som vi kallar liv och med det kommer ett ansvar, för vi har förmågan att reflektera över vad våra handlingar leder till, men allt behöver inte vara så förbannat ångestladdat.

I går upptäckte barnen myrlejonets gropar. För några år sedan räfsade jag undan barr så att sandjorden kommer fram och i går upptäckte vi att slänten var bebodd. I botten av de grunda små groparna i sanden gömmer sig myrlejonsländans larv. När en myra ramlar i gropen – eller när ett barn lägger en myra där – sprätter det sand när larven försöker fånga myran och sedan sitter den fast, oförmögen att röra sig. Sakta dras myran ner i sanden och försvinner.

Myrlejonet har fått sin måltid, barnen står som fastfrusna med öppen mun och kan knappt fatta vad som hänt. Jag som förälder står bredvid och nästan spricker av stolthet när jag vet att myrlejonen kommit till backen tack vare våra ansträngningar.

Så i morse fick jag se en myrlejonslända, larvens vuxna reinkarnation, flyga iväg med sina trassliga vingar. Allt behöver inte gå åt helvete.

Lägg till ny kommentar